Sexuellt utnyttjad- Efterspelet

1kommentarer

Satt precis och läste om den där gången förra våren då jag kände mig så himla kränkt och utnyttjad. När jag skrev den gången visste jag hur ledsen jag var DÅ men hade ingen aning om hur mycket det skulle komma att påverka mig. 
 
Min sexhistoria har aldrig varit särkilt bra. För att vara ärlig har det alltid varit självuppoffrande sex då jag ALDRIG kan säga nej. Vilket jag hatar. Det har alltid varit med män/killar som tagit vad dom velat utan att lyssna på mina signaler, som skrikit nej, men jag har aldrig yttrat ett ord (förutom då jag miste oskulden, då sa jag många nej men ingen lyssnade). Men jag levde vidare på hoppet om den framtida prinsen. Inbillade mig att det en dag skulle komma en man som var så mycket bättre! Att jag skulle få uppleva en kärlekshistoria som alltid beskrivs i Nora roberts böcker eller Harlequin romaner (fan vad jag hatar nora roberts som tutar i en sådant tjafts... men ändå läser jag.).
 
 
Så vad har jag märkt hitills efter det som hände?. Tja det är sorgligt att erkänna. Men jag är rädd för män. Det är nästan så att jag hatar dom. Jag ser ner på män, samtidigt som jag lyfter dom till skyarna. Jag är faktiskt riktigt rädd för dom. Fast egentligen är jag väll rädd för mig själv. Rädd att jag än en gång inte ska våga säga NEJ och än en gång bryta ner mig själv genom att göra eller utstå något jag inte är redo för.
 
Sedan hjälper det väll inte att jag inte har några som helst bra manliga förebilder i mitt liv. En pappa som är otrogen och ljuger mot alla sina kvinnor (men talar sanning till oss barn) en plastpappa som är alkis och alltid på fyllan tappar gränserna för vad som är ok och inte. Om man inte ens kan vara trygg i sitt eget hem.. Tja då antar jag att det är illa.  Dock har mamma äntligen dumpat alkisen så honom behöver jag inte längre oroa mig för när han dricker. 
 
MIn rädsla vart klart tydlig när jag och syrran var och handlade i julas. En snygg kille jobbade i affären och kollade in mig när vi kom in. Sedan kom han för att hjälpa oss. Han gjorde inget fel alls. Men jag vet inte vart jag hamnade. Jag stänger av hjärnan och blir som en riktig irrhöna. Jag vet inte vad jag håller på med samtidigt som min mun öser ut massa pinsamma saker. Hela tiden medan jag bara vill kuta ut och gömma mig. Skulle väll ha varit en rolig bild; mig utkutande ur affären. det jobbiga är inte rädslan, det jobbiga är att jag "försvinner" stänger av mig själv. JAg har ingen kontroll över mina handlingar. Jag bara handlar på ren överlevnadsinstinkt. Som min syster sa "Fy fan vad pinsam du var!" . Hon hade rätt. Men det gav mig bara mer ångest såklart. 
 
Men som ni märkt i mina inlägg senare. Jag fortsätter att prata och umgås med män. Låtsas ha trevligt och så vidare. Och det går bra så länge som jag känner att jag är på den trygga sidan. Ex: min chef, syrrans pojkvän och så vidare. Alltså; han är oåtkomlig. Eller snarare; jag är oåtkomlig för honom. Då går det bra.. Och även fast jag inte kan få ner mina känslor i text. Så säger jag bara en sak. Stackars min framtida pojkvän, för jag är alvarligt livrädd för hur många problem om mig själv jag kommer märka när jag helt plötsligt måste öppna mig för någon.
//brittfitta
 
 

1 kommentarer

Linus

22 Mar 2015 01:40

Vad tråkigt att läsa :-(
Hoppas att framtiden blir bättre för dig då.

Kommentera

Publiceras ej