Okey nu riktar jag detta mest mot tjejer. Men skulle inte förvåna mig om killar gör EXAKT samma sak :P. Så Tjejer med pojkvänner, jag är så jäkla less på er! Varför kanske ni undrar nu lite stött? Jo jag stör mig på tjejer (vänner) med pojkvänner då ni verkar tro att det är er rättighet att berätta ALLT för era partners. Och er dåliga bortförklaring när man ställer er mot väggen med detta är "ja men han är ju min pojkvän. Vi berättar allt för varandra". Jo tjena jag märker det. Men ursäkta det är DIN pojkvän INTE min. Så vad tusan har han med mig att göra?
 
Förlåt, men jag anser inte man har rätten (självklart har man rätten men missförstå mig rätt) att berätta vad som helst om vem som helst till vem man själv vill. Jag förstår inte varför din pojkvän behöver veta exakt allt jag sa till dig när jag var skitförbannad. Visst, berätta att vi bråkat, men du behöver ju inte berätta ALLT särskilt då du säkert redan vet att allt blir ju från din synvinkel. Och människor har ju inte direkt tendensen att framställa sig själva hälften så lika dåligt som dom framställer andra... Jag är URLESS på detta. Så less att jag sitter här och skriver med stora bokstäver och låter som en riktig fjortis fast att det nu var många år sedan jag faktist var en. 
 
Jag förstår inte varför din kille ska veta att jag inte haft sex på 3 år. Jag förstår inte varför din kille behöver veta att jag är sur på dig för att du nästan var otrogen mot din pojkvän (men du framställer det som att jag anklagade dig för att vara slampig). Jag förstår inte varför din pojkvän ska känna mig bättre än min egen mamma. Jag blir så less. 
 
Nu kanske jag är en konstig människa men jag pratar aldrig om någon annan till någon. . (Inte sedan efter jag fyllt 18). Visst kan jag berätta "fasen vad sur jag är på Linavagina" men sedan säger jag inte mer. Förklarar kort att vi bråkat och att jag ska försöka lösa det med henne imorgon. Men ingenting om varför vi bråkat, eller om vad som sas. Ingen annan behöver veta det. Det är mellan oss två. Men samtidigt tror jag många människor behöver prata av sig när dom är sura. Det har jag förståelse för, men det borde finnas en jävla gräns för hur mycket man berättar. 
 
Men sedan är ju jag så konstig att jag aldrig ens skvallrar. Det är inte naturligt för mig. Visst kan jag ibland komma hem och säga "har du hört att X är gravid", men dels har jag alltid fått vetat det sist och dels så gör jag aldrig så mot en vän. Om Linavagina ringer och berättar något så stannar det till 99% hos mig. Faktum är att det finns inte ens i mitt huvud förutom när hon tar upp det nästa gång igen. Men visst slinker det iväg ibland ett "linavagina har fått jobb, whoho! nu kommer vi kunna träffas i sommar" till mamma. Men inte till någon annan. Och jag skulle definitivt inte säga till mamma "igår var linavagina så otrevlig! hon kallade mig egoist!". Nej aldrig. Vissa saker stannar. Alla har vi väll en känsla av vad som kan föras vidare eller inte? Vad som kanske är känsligt för den andra partern? 
 
Jag vill då inte att någon ska säga något om mig som för mig i dåliga dager :P. Haha.. Jag vill inte att någons pojkvän ska lära känna mig genom min vän. Det blir dels aldrig helt rätt och alltid utifrån vännens åsikter! 
 
Jag kanske borde komma till grunden varför jag skriver detta. Bråkade med syrran idag, då hon tyckte att jag varit väldigt otrevlig och jag tyckte hon varit än värre.När jag kommer in hör jag henne säga på telefon "inte nu,.. vi tar det sedan.. ja. .ja.. Vi tar det sen..". Ni vet så där superuppenbart så att man bara vet att nu har hon pratat om mig. (Dock fick jag det också bevisat av våran vän som var med under hela tiden). Och det gör mig förbannad. För hennes pojkvän är en sådan där typisk människa som dömmer andra efter vad han får höra. Och jag avskyr sådant. Jag kan stolt säga att jag flera gånger hört massa hemska saker om personer men jag har aldrig låtit det påverka mitt bemötande av den personen eller mitt första intryck. Vet inte hur många gånger en vän sagt "visst är hon hemsk, hatar henne!" och jag endast svarat "tja jag tycker hon är trevlig. Mot mig iallafall". För oavsett hur hemskt en person behandlar någon annan (missförstå mig rätt finns gränser här också; pedofili exempelvis) så kan inte jag dömma ut den personen som hemsk bara för det. Ja han var otrogen mot dig vilket är svinigt gjort, men han är fortfarande charmig, rolig och trevlig att umgås med. Man kan inte döma personer efter hur de behandlar någon annan, för man kan aldrig ha hela bilden! Inte från bådas sida.
 
Så därför är jag irriterad på tjejer och deras partners. Era partners behöver inte lära känna mig genom dig!! Och killar, om ni märker att eran flickvän pratar väldigt mycket om deras vänner, så mycket att du snart själv har en riktigt bra bild över hur dom är som personer osv. Säg till din flickvän att hon kanske ska prata med sin vän istället. Och döm aldrig någon utan att först vara säker på att ha bådas sidor i saken som gäller! 
 
Ett annat exempel på hur sådant här misstolkas var en gång när jag var 18 och precis åkt bil med min syster som samma dag fått körkortet och ville visa upp det för vår mormor. Resan var en sådan där typiskt "jag är osäker.. första gången jag kör ensam" resa och många roliga incidenter hände. Så jag berättade sedan för en annan kompis om den hysteriska resan och bredde ut historien lite och skrattade mycket. Oavsett allt som hänt var jag inte rädd att fortsätta åka med syrran! (okey då, lite.. Jag skulle inte ha somnat i bilen med henne den där första tiden). Men så kom en dag då jag, syrran, kompisen och en annan kompis skulle köra 10mil för att shoppa i närmaste stad. Och kompisen som fått höra historien var så uppenbar i sitt agerande om att min syster INTE skulel få köra bilen. (Hon försökte sköta det snygg men vi alla märkte att syrran inte fick köra bilen för henne). 
 
Så vid närmaste stopp när syrran och den andra kompisen gick ut undrade jag till kompisen vad det var. Det visade sig att hon hade berättat hela historien till sin pojkvän. Som har förbjudit henne att åka med min syster!!!!!! Han hade sagt "jag tycker inte du ska åka med syrran". Och min kompis som är en slav under sin pojkvän vägrade då också! Jag vart så förbannad så att jag inte kunde säga något... Dels var jag arg att hon berättat min historia för någon som jag inte själv valt att berätta den för, och sedan vart jag arg för att hon tydligen berättat den så dåligt att hennes svin till pojkvän sagt så där. Jag tyckte så synd om min syster och var så förbannad på min vän.
 
Nej nu måste jag plugga, och detta inlägg vart nog himla långt! 
//Brittfitta
 
 
 
 
 
Sitter här och är irriterad efter att ha läst denna om surrogatmödraskap: 
http://hej.blekk.se/2015/03/13/varfor-ar-det-fel-med-surrogatmodraskap/
 
Mycket om det hon skriver håller jag med om. Jag tycker det är sjukt att kvinnokroppen utnyttjas som en vara där den säljs för sex eller för att producera barn osv. När det blir en handel som trafficking är det bara FEL. Men... Jag stör mig mer på författare som denna som får allt att låta som svart och vitt. Som att alla som exempelvis utför surrogatmödraskap är från den undre klassen och blir utnyttjad och så vidare. Jag tror inte det är så, precis som att jag inte tror att alla som är med i porrfilm eller prostituerar sig är tvingade till detta. 
 
Visst, det kanske är en väldigt liten procent. Men jag tror det finns personer som helt enkelt gillar sex och pengar och därför tyckte att prostitution lät som en grej för dom. Eller att vara med i en porrfilm. Tror det finns kvinnor som vill hjälpa andra par till att bli föräldrar och därför ställer upp som surrogatmödrar. Inte för känslomässigt tvång utan för att dom vill. Men visst nu kanske jag glorifierar bilden, och jag vet att det finns en mycket större procent som blir uttnytjad/tvingad och så vidare. Men vi kan inte bortse från att det finns undantag.. 
 
Tror jag vart irriterad för att personen som delade artikeln på min facebook vägg, också en gång dumförklarade mig till tusen och sa att det bara var vita människor som kan vara rasister. Vilket jag tycker är HELT FEL. Om vi kollar på definationen över rasism på wiki så står det: 
 

Rasism definieras i allmänhet som system av föreställningar, tro och förfaranden som baseras på en världsbild eller ideologi därmänniskan är uppdelad i separata och exklusiva biologiska enheter som kallas raser. Benämningen rasism används också utifrån en kulturell och religiös grund (se kulturrasism).[1][2][3]

Den biologiska rasismens ideologi innebär en tro att individer i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor eller färdigheter, att drag av personlighetintellektmoral och kulturella beteenden ärvs och ofta också att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra.[4] 

Med andra ord står det INGENSTANS om att det endast är vita som kan vara rasister. Men jag tror inte heller på det vissa människor säger som (jag senast för någon dag fick höra) nämligen: "oftast är det svarta som är mest rasistiska!" . Nej det tror jag inte. Men jag VET att alla människor oavsett kultur, hudfärg och så vidare kan vara rasistiska. Och alla har vi fördommar. Tycker du att någon annan människa är sämre/latare/dummare osv baserat på deras hudfärg, tja då är du rasist. Sedan om du är vit, svart, gul eller röd or whatever. Spelar INGEN ROLL. Du är fortfarande rasistisk! 

//Brittfitta

Satt precis och läste om den där gången förra våren då jag kände mig så himla kränkt och utnyttjad. När jag skrev den gången visste jag hur ledsen jag var DÅ men hade ingen aning om hur mycket det skulle komma att påverka mig. 
 
Min sexhistoria har aldrig varit särkilt bra. För att vara ärlig har det alltid varit självuppoffrande sex då jag ALDRIG kan säga nej. Vilket jag hatar. Det har alltid varit med män/killar som tagit vad dom velat utan att lyssna på mina signaler, som skrikit nej, men jag har aldrig yttrat ett ord (förutom då jag miste oskulden, då sa jag många nej men ingen lyssnade). Men jag levde vidare på hoppet om den framtida prinsen. Inbillade mig att det en dag skulle komma en man som var så mycket bättre! Att jag skulle få uppleva en kärlekshistoria som alltid beskrivs i Nora roberts böcker eller Harlequin romaner (fan vad jag hatar nora roberts som tutar i en sådant tjafts... men ändå läser jag.).
 
 
Så vad har jag märkt hitills efter det som hände?. Tja det är sorgligt att erkänna. Men jag är rädd för män. Det är nästan så att jag hatar dom. Jag ser ner på män, samtidigt som jag lyfter dom till skyarna. Jag är faktiskt riktigt rädd för dom. Fast egentligen är jag väll rädd för mig själv. Rädd att jag än en gång inte ska våga säga NEJ och än en gång bryta ner mig själv genom att göra eller utstå något jag inte är redo för.
 
Sedan hjälper det väll inte att jag inte har några som helst bra manliga förebilder i mitt liv. En pappa som är otrogen och ljuger mot alla sina kvinnor (men talar sanning till oss barn) en plastpappa som är alkis och alltid på fyllan tappar gränserna för vad som är ok och inte. Om man inte ens kan vara trygg i sitt eget hem.. Tja då antar jag att det är illa.  Dock har mamma äntligen dumpat alkisen så honom behöver jag inte längre oroa mig för när han dricker. 
 
MIn rädsla vart klart tydlig när jag och syrran var och handlade i julas. En snygg kille jobbade i affären och kollade in mig när vi kom in. Sedan kom han för att hjälpa oss. Han gjorde inget fel alls. Men jag vet inte vart jag hamnade. Jag stänger av hjärnan och blir som en riktig irrhöna. Jag vet inte vad jag håller på med samtidigt som min mun öser ut massa pinsamma saker. Hela tiden medan jag bara vill kuta ut och gömma mig. Skulle väll ha varit en rolig bild; mig utkutande ur affären. det jobbiga är inte rädslan, det jobbiga är att jag "försvinner" stänger av mig själv. JAg har ingen kontroll över mina handlingar. Jag bara handlar på ren överlevnadsinstinkt. Som min syster sa "Fy fan vad pinsam du var!" . Hon hade rätt. Men det gav mig bara mer ångest såklart. 
 
Men som ni märkt i mina inlägg senare. Jag fortsätter att prata och umgås med män. Låtsas ha trevligt och så vidare. Och det går bra så länge som jag känner att jag är på den trygga sidan. Ex: min chef, syrrans pojkvän och så vidare. Alltså; han är oåtkomlig. Eller snarare; jag är oåtkomlig för honom. Då går det bra.. Och även fast jag inte kan få ner mina känslor i text. Så säger jag bara en sak. Stackars min framtida pojkvän, för jag är alvarligt livrädd för hur många problem om mig själv jag kommer märka när jag helt plötsligt måste öppna mig för någon.
//brittfitta
 
 
Så nu var det länge sedan jag skrev! igen... Varför? Tja inget att säga. Har blivit ett år äldre, inte legat på snart 3 år (senast var 2012 på hösten)... Senast jag vart kysst: i somras. Så tja livet är tragiskt XD tur jag skaffat hund! Har jag iallafall något levande att pussa på :P. 
 
Så är jag så tråkig att jag kommer tillbaka och skriver en bokrecension XD men jag vart så irriterad så behövde ventilera lite! Så jag läser just nu en princessas dagbok; Prinsessa på väg. Alltså den 8 boken i Meg Cabots serie om prinsessan Mia Thermopolis. I denna bok ska Michael (Mias pojkvän sedan 2 år) åka till Japan för att jobba med sin kirurgiska robotarm som kan komma att lösa många människors hjärtproblem i framtiden. Och det är ju sååå synd om stackars Mia. 
 
Mia är alltså ledsen för att hennes pojkvän tänkt sticka iväg till japan i ett år med chans till FÖRLÄNGNING!!! Buhu stackars lilla prinsessan. Och vad är pojkvännens fruktansvärda anledning till denna resa? (Förutom att rädda tusentals liv i framtiden). Jo han vill vara värdig henne, alltså Mia prinsessa över genovia. Ursh vilken hemsk kille. För att hennes farmor, pappa (drottning och kung) samt all media som skrivs om hur Mia förtjänar en bättre pojkvän, typ james franco, får honom att känna att han måste bevisa att han inte bara är en tråkig kille hon känt sedan high school, nej han vill bevisa för Mia och alla andra att han förtjänar henne, att han är en passande gemål för ett framtida furstligt bröllop. Så vi har alltså en kille som älskar henne så mycket att han tänkt åka till Japan för att kunna säkra deras framtid tillsammans. Vilken hemsk kille va? (Hoppas ni förstår sarkasmen). 
 
Men oj det är ju så synd om Mia! Och inte nog med att han tänkt dra till Japan, det kommer också fram, när mia försöker använda sex (och sin oskuld) till att få honom att stanna, att Michael inte är oskuld! Nej han har redan gett borts sin "ovärderliga gåva" till en tjej som lyckats klona en bananfluga. Som han inte ens var kär i!! Det är ju fruktansvärt synd om MIa det märker väll ni? (Sedan att han låg med bananflugan långt innan han viste att Mia gillade honom, tja det spelar ju ingen roll). Dessutom LJÖG ju Mikael om allt! För han berättade inte för mia att han legat med bananflugan när hon frågade om han varit tillsammans med bananflugan.... Efter mycket tårar och skrikande på den elake pojkvännen dumpar Mia honom, och dagen efter kysser hon en annan kille (av misstag). Men det största misstaget var väll att stackars Michael var där och såg alltihop. Men tror ni Mia springer efter för att förklara då? Nej då spyr hon tarmarna ur sig och gråter ännu mer. För det var ju så synd om henne! Och det var ju synd om henne för michael såg så sårad ut!
 
Om ni inte förstått det redan så är jag irriterad av flera anledningar. Så punkterar dom här: 
1. Oskulden är ingen "dyrbar gåva" som man ger till rätt person. Någon borde ha bankat in i den borstkämda lilla prinsessans huvud att det finns flera olika sätt att se på oskulden. Och ingen borde klandras för att inte se på den som en ovärderlig gåva man bara skänker till en person som man sedan ska gifta sig med. Väx upp!! (uppenbarligen skulle jag ha varit Lilly i denna bok)
 
2. MICHAEL LJÖG INTE! Visste han hade inte berättat för Mia att han inte var oskuld längre, men hon frågade aldrig heller. Hon frågade om han var tillsammans med bananflugan och han svarade ärligt nej. Sedan förstår jag om pojkstackarn inte ropade ut (utan anledning) "men vi har knullat". Hade Mia frågat om han var oskuld eller gjort något med bananflugan skulle MIchael med all säkerhet svarat med sanning.
 
3. Även om det var ett misstag att kyssa en annan kille dagen efter man dumpat sin pojkvän.. Samt tycka synd om sig själv efter händelsen istället för att springa efter sitt nu ratade ex, är oförlåtligt i min värld. Faktum är, och jag kanske har skrivit om detta förut, men det finns inget jag hatar mer än personer som tycker synd om sig själva efter att själv ha försatt sig i  en viss situation. tex någon har varit otrogen mot sin partner, blir sedan tagen på bar gärning och då är det SÅ SYND om dom! buhu, stick och brinn. Jag är svinhård på detta vis (antagligen för att jag själv är uppvuxen med en farsa som inte direkt är monogam). Men jag hatar det. Kan du vara otrogen kan du också stå för det sedan. Och det är inte synd om DIG! Det är synd om den andra stackaren som blivit totalt lurad och bedragen. Så mia kan slänga sig i väggen med sitt "det är så synd om mig... han såg så sårad ut... buhu ännu mer synd om mig.".
 
Ursh det värsta jag vet är otrogna typer som sedan försöker få tröst för att nu inser dom ju hur mycket dom älskade X och Y. Ni skulle ha tänkt på det lite tidigare. 
 
Så nu lät jag väll som en psykotisk galning men jag vart svinförbannad XD 
 
Bifogar en bild på hur söt Michael var i filmen "A Princess diary" 
 
//Brittfitta