Tinder dejt

0kommentarer

(Detta är del 2 av berättelsen så om ni inte läst inlägget innan så råder jag er att göra det först)
 
Efter 1.5 timme i bilen är jag äntligen i  samma by som Peters sommarstuga. Problemet är att jag inte kan hitta den. Jag hade aldrig varit i denna by förut och definitivt aldrig i sommarstugan så hade ingen möjlighet att hitta. Skrev till Peter som inte svarade såklart.. Så jag körde igenom byn i hopp om att jag "bara skulle veta" vart stugan var XD med en gnällande hund i baksätet som var orolig då han kände hur matte var så nervös. Faktum var att hunden gnällde så högt att jag vart irriterad och skrek till honom "men håll käften för fan!!". Har aldrig pratat så till min lilla kärlek ;) men man ska inte pressa någon som redan är på bristningsgränsen XD.
 
Så jag åkte genom byn och hann bara blinka så var jag i en ny by... Så det var bara att vända om igen. Vid det här laget var jag orolig.. Peter hade inte svarat på mitt mejl om vart tusan han bodde och jag började fantisera att han ångrat sig och nu ville skita i allt. Plötsligt ser jag en ung kille som står och målar ett rött hus. Ja HUS inte stuga.. Men jag tänkte "kan ju inte finnas fler knäppskallar som är ute och målar idag" så jag svänger ner och hoppas till gudarna att jag kommit rätt och inte måste be om ursäkt för att jag kört ner på någon annans gård.
 
Men rätt hade jag. Peter kom runt husknuten med rufsigt blont hår, snickarbyxor och röd målarfärg på armarna och händer. Han hälsar på vovven först och sträcker sedan upp handen mot min. Vi hälsar och jag går sedan fram till hans morfar och säger hej.
 
Peter går för att göra klart lite mer målning och jag och hunden följer efter och sätter oss på gräset. Peter var snyggare än jag förväntat mig med ögon som utstrålade värme, glädje och närvaro. Han verkar alltid ha ett leende på väg och jag tyckte om att prata med honom. I vanliga fall i sådana här nervösa situationer så pratar jag på som en duracell kanin men Peter konverserade så bra själv att jag kunde slappna av mer och bara ta det lugnt och lyssna och skratta åt hans historier.
 
Med andra ord sa det bara klick för mig.. Och självklart vart jag då blyg. VI hade, vad jag tror var, en "moment" på en bro när vi tog en promenad. Bron var så söt med natur runtomkring och en virvlande fors. Jag fick känslan att Peter ville att jag skulle komma närmare men jag vågade inte.. Haha hua vad jag hatar min blyghet. Jag ville så gärna men blygheten sätter stopp. Vi pratade och skrattade och vi fikade med hans morföräldrar.
 
De var riktigt gulliga också! Och det var så mysigt att se Peters relation till sina morföräldrar. De verkade ha en sådan kärleksfull relation fylld med skämt och glädje.
 
Till slut var det dags att säga hejdå. Efter att ha suttit ute på farstun så ställde vi oss bägge upp för att säga adjö. Hehe och jag tror båda funderade på hur tusan vi skulle göra. En kyss? En kram? inget bara hej och gå?. Jag tror ni alla vet vad jag pratar om ;). The big awkward moment före man vet hur man ska säga hej då :P.
 
Samtidigt såg vi ut att bestämma oss för att det fick bli en kram. Det var då jag märkte att han var ganska lång. Jag hamnade sådär perfekt mellan hand axlar och la mina händer runt hans midja. Jag tror det var en lite längre kram (inte kort men inte heller lång) som avslutades med en skitnervös Brittfitta som hade kunna hoppa runt på nervositetsenergi. Vi sa hej och jag åkte.
 
Allt som allt den mest perfekta dejt jag någonsin varit på. Antagligen tycker jag så bara för att för första gången så hade killen potential! Men jag åkte hem med en ganska sorgsen känsla i magen. Jag visste vad jag tyckt om hela dejten, men vad tyckte han? Gillade han mig? Dög jag? Eller var jag för fet eller ful för hans smak? jag kunde inte ruska av mig känslan. För första gången i mitt liv brydde jag mig om vad han kan ha tyckt :)
 
//Brittfitta
 
 

Kommentera

Publiceras ej