Nu kan jag gå vidare!

0kommentarer

Nu känns det skönt i livet igen :). Pratade med en vän igår som jag inte pratat med på länge då hon ofta är utomlands. Och hon var den första som faktiskt förstod mig tillräckligt bra för att hjälpa mig komma över Peter! Hon sa inget om all den där bullshiten att "ärsh gå vidare, skit i honom". Osv. osv.
 
Istället sa hon det som jag tyckte själv men inte vågade göra. Nämligen säg rakt upp och ner vad jag vill och sedan acceptera svaret. Gör det jag behöver för att kunna släppa och gå vidare. Och det var så skönt och höra alla hennes smarta råd! När jag sa "men då kanske jag skrämmer iväg honom" så var det så enkelt för henne att bara säga, "ja men då passar han ju inte dig. Du vill väll ha en kille som gillar dig för den du är och inte tvingar dig vara någon annan". Det var så skönt att få lite råd som faktiskt går att följa istället för "gå vidare" som inte är så enkelt om man inte fått ett avslut.
 
Så lång historia kort, jag skrev till Peter något i stil med; "Hej jag har möjligheten att åka till storstaden men har bara lust om jag kan träffa dig. ;). Har du tid/intresse för att ses?". Svaret jag fick var att intresse fanns men att hans helg var helt fullplanerad. Så jag svarade att det var ju synd och eftersom jag pratade med min väninna hela tiden så kände jag att jag vart inte ens ledsen eller besviken.
 
Jag kände att nu har jag gjort mitt! Jag har gett honom chansen två gånger och han har inte kunnat. Men jag har gjort det jag kan! Nu kan jag bara slappna av och gå vidare! Vill han mötas är bollen på hans planhalva och jag skulle bli jätteglad om jag får se honom igen. Men nu har jag gjort mitt! Jag behöver inte "vänta" på att han ska skriva. Skriver han så svarar jag såklart men bollen är helt enkelt på hans planhalva. I´ve put myself out there and basically got shoot down. But thats okey. Jag har gjort det jag kan och var ärlig mot mig själv och gjorde det jag behövde för att kunna släppa och gå vidare. Jag kan vara stolt över att jag stod fast vid hur jag ville göra sedan är det såklart oturligt att Peter har så fullt upp jämt.
 
Samtidigt som jag tror att tid finns alltid om man vill. Så det är bara att acceptera att han har saker som han prioriterar över mig och jag hade gjort samma sak om jag inte bodde i en byhåla där ingenting någonsin händer XD. Men det är okej. Nu kan jag slappna av och veta att jag gjort mitt bästa, och jag har lärt mig saker som kan hjälpa mig i framtiden!
 
Skönt! Visst kommer jag väll råka glansa in på hans fb ibland men jag känner att "desperationen" eller vad man vill kalla det har släppt och jag kan fokusera på något annat!
 
//Brittfitta

Kommentera

Publiceras ej