Sambo? Nja...

1kommentarer

Alltså det härmed att bo ihop är fan inte det enklaste man kan göra. Det är riktigt, riktigt jobbigt snarare! Jag är inne på min tredje vända av samboskap, inte med en partner, men med att bo tillsammans med andra människor sedan jag flyttade hemifrån för gott 2007. Det är inte riktigt min grej.
Jag är kanske en fruktansvärt egoistisk människa, men jag gillar att ha saker på mitt sätt och att de görs på mitt sätt. Dessutom hatar jag hushållsarbete! Det har de senaste åren resulterat i att det oftast ändå är ganska välstädat. Jag blir nämligen helt sönderstressad när det är stökigt. Sen har jag då mina perioder då hela jag rasar samman, vilket innebär att allt runt omkring mig också rasar samman. Då kan det bli skitstökigt. Det är ingen vacker syn.
 
Men iaf har det här fått mig att tänka på det här med samboskap. Jag tror inte det passar alla. Vissa människor är nog i ett större behov av egen tid och att få vara för sig själv. Som sambo är de tillfällena ganska få. Det är nog också lätt att man börjar störa sig på och bråka om just saker som har med hushållsarbete att göra. Självklart är det ekonomiskt mer intelligent att bo ihop, men kanske ger det inte alla människor livskvalité att ha någon upp i sig 24/7.
 
Jag kan verkligen uppskatta ensamhet. Iaf självvald sådan. Är jag upp i folk för mycket blir jag tillslut väldigt,
väldigt stressad av ett flertal anledningar som sedan gör att jag rasar ihop. Det är onekligen något att tänka på inför framtiden.
 
Jag har även diskuterat det här med pappa, som hävdar att han aldrig ska bo ihop med någon igen. Kanske är det lite brutalt sagt, men efter två skilsmässor och vid 50 års ålder bör han kanske veta vad som passar honom. Jag måste såklart försöka innan jag vet. Men det kan ju vara bra att fundera över det lite. Till exempel på vad jag behöver för att må bra.
 
För första perioden med en partner är nog mest rosenskimrande. Men sen blir det vardag. Hur blir det då? Hur löser man det? Hur olika ser man på saker? Jag läste en intressant kommentar i en tidning för några dagar sedan om ett par där den ena var ordningssam och den andra inte. De hade löst det genom att hon ringde ibland och bad honom städa innan hon kom hem, han ringde ibland och sa att han inte orkade städa den dagen. På så sätt kom hon inte hem och blev besviken och han kände sig inte pressad, tjatad på och utskälld. All heder till dem som lyckats hitta ett sätt som fungerar för dem!
 
 
Ja, det är något jag skulle vilja forska lite närmare i, hur löser man sådana problem? Hur får man ett förhållande att hålla i 50 år? Kanske jag skulle ta och intervjua min farfar eller nåt. Jag ska fundera vidare på det!
 
Samtidigt kan nog samboskap vara riktigt mysigt. Att få dela livet ihop, har någon att sova med, komma hem till och älska. Det är nog inte bara skit. Men det kräver nog att man hjälper varandra.
 
 
 
 
// Queen of evil
    

1 kommentarer

Hemmafrun

19 Sep 2013 22:02

Det är en enorm skillnad på att bo med en partner och att bo med en eller flera vänner. Har man valt att ha ett förhållande med en person så lär man automatiskt sig att kompromissa. Och att dela upp hushållssysslorna. Åtminstone är det min erfarenhet.

Svar: Så kan det mycket väl vara.
Sexinstructor

Kommentera

Publiceras ej